1987 vann Lotta Engberg Melodifestivalen med låten Fyra Bugg & en Coca Cola. Det gick dock inte så bra i Eurovision Song Contest samma år, även om Israel gav Sverige tolv poäng. Kanske hade det magra poängresultatet något att göra med att texten då hade ändrats.
Istället för de två kända varumärkena (Bugg var ett tuggummi, som dagens ungdomar nog knappast känner till) sjöng Engberg istället Boogaloo dansa rock’n’rolla. Det kan inte ha haft samma klang, inte ens för en publik som inte förstod svenska (vilket man ju kan anta att de flesta israeler inte gör).
Varför gjorde di på detta viset?
Det här med varumärken i låtar var mycket kontroversiellt på 80-talet. Man kan tillägga att Coca Cola knappast var inblandade i låtskrivarprocessen; det behövs liksom inte när man är världens största dryckesföretag. Engbergs låt blev mycket populär, men fick inte heller vara kvar på Svensktoppen eftersom den ansågs gynna enskilda varumärken.
Idag är produktplacering big business inom filmbranschen, framför allt internationellt men även i Sverige. Svensken Peter Carnello har blivit rik på att tillhandahålla lukrativa kontrakt till svenska filmer och tv-serier, bl.a. storsuccén Solsidan. I början fick han kritik, bl.a. för en scen där agent Hamilton betalar med ett specifikt kontokort, men idag är det nästan ingen som bryr sig längre.
I framtiden
Frågan är då när denna utveckling kommer att nå musikindustrin på allvar. Visst är fredagsmys-jingeln populär, men den kan inte mäta sig med Justin Biebers låtar. Snart kommer vi nog att få höra svenska rappare leverera rader som ”På topstreetwear.com, finns kläder för kort och lång”. Det är bara ett problem med den raden: egentligen är adressen http://www.topstreetwear.com/se.